Livet med en fotboja...

Ända sen före jul har det varit en stor press här i Sörbo.

Pricken började stöka, de stoppade honom denna gång.

Nu går stumpan med värkar till och från, hon sover inget,

hon har ont, men inte så att det kör igång!

Stressen ligger högt på oss, iallafall på mig och Sissi.

Jag är livrädd att Pricken smäller till och att det bara

säger plums, och att vi inte hinner in i tid.

Ut kommer han, vare sig vi är här eller där, men om han

behöver hjälp med andningen, eller om navelsträngen sitter

hårt, och vi gör så att dessa sekunder förstör hans liv,

det stressar ihjäl mig!

Igår var det en sån kväll, 3 värkar på kort tid, men inte

så kraftiga som om det skulle vara på gång.

Natten har avlöpt med lika värkar, klockan 6 imorse blev det

lugnt...

Jag skyndar mig att somna på kvällarna, kan ju vara inatt

det blir... Jag sover som en kratta, hjärnan jobbar på

högtryck hela dygnet.

Vaknar på morgonen och känner mig överkörd av en ångvält.

Och då har jag inte ont som Sissi, det gör så ont i mig att

se hur hon kämpar och jag kan inte göra något.

Mobilen är på ljud hela dygnet, hon kanske inte hinner in till oss

och säga till mig att det är dags att åka. .

Idag ska det ut och pulsas på åkern, det gjorde vi igår kväll,

jag med, tills jag kom på att jag behöver ju inte gå där,

jag ska ju inte föda =P

Men idag ska jag pulsa med henne 2 mil om hon vill ha med mig,

för nu måste ungen ut.

Det är snart 2 v kvar till bf, men det struntar vi i.

Ut ska han så bojan kan skruvas av!

Jag vill stötta och hjälpa henne så mycket jag kan, men

jag har ju inte orken själv. Nu är jag sjukskriven till

den 13 feb, så den stressen att behöva gå till jobbet

finns ju inte just nu iallafall, och det känns så jäkla bra!

Så nu vet ni lite hur det är att leva med en fotboja, det

är inte kul, men snart snart är Prickungen ute och jag ska

slänga bojan åt h-vete!